Arbetade med bildterapeutisk verksamhet på Vipeholm. ; Text (från utställningskatalog?) av Britta Olsson 26 november 1971 i samband med öppnandet av utställningen "Tala med bildspråk - målningar på Vipeholm". Utställningen pågick 28/11 1971 - 1/2 1972.
”År 1966 engagerades jag vid Vipeholms sjukhus, som då var positivt till att pröva nya former för aktivering och rehabilitering av de gravt utvecklingsstörda barnen. Tidigare hade jag arbetat med friska barn. Av utvecklingsstörda hade jag ingen erfarenhet.
Min verksamhet kallade vi Skapande lek med funktionsträning. Tre patienter om dagen hinner jag med, tolv barn i veckan. De remiteras av läkare och vårdpersonal som ser att en patient behöver en stunds särskilt avkoppling och förströelse i enskildhet. Det viktiga i denna verksamhet är inte det färdiga resultatet utan att barnen får tillfredställa lusten att skapa med händerna, oavsett om resultatet blir bra eller inte.
En del av dessa barn är kvar i klotterstadiet, där klottrandet är deras eget hemliga språk, som dom använder för att uttrycka aktivitet och tillfredsställa sitt prestationsbehov. Andra barn redogör i bildspråk för allt som rör som själva, t.ex. att äta, sova, mamma och pappa, hus att bo i, vara sjuk, ha fina kläder, resa bort etc. Som uttrycksmedel låter jag barnen använda sig av ”fria material”. T.ex. papper, färger av alla slag, träpinnar, hyvelspån, gips, garn mm. Jag undviker att låta barnen arbeta med halvfabrikat. Dessa är oftast bundna till speciella former som inte ger möjligheter till individuella variationer i den utsträckning att man kan tala om ett fritt skapande. Naturligtvis finns en del halvfabrikat som är utvecklingsbara, t.ex. träpärlor, mosaik, knappar, kakelplattor m.m. Men vi har endast sysslat med de fria materialen.
Min uppgift är att aktivera och stimulera till ett fritt skapande. Detta kan gå till på följande sätt. Klas, ett av mina barn, kommer in i mitt rum som vid det här laget är klätt från golv till tak med barnens målningar. Vi lägger på en skiva om Ballerinan och björnen av Stravinskij. Jag berättar om en cirkus, där björnen kommer klampande in, ljudillustrerat till mörka toner. En stund senare kommer ballerinan indansande till ljusa, spröda toner. Klas är med. Han målar en stor björn och en liten nätt flicka. Sen fortsätter hans egen fantasi. Han stänger in björnen i en bur, stryker ett streck över sig själv, som han redan målat sittande på en bänk, och säger: Nu dansar Klas med flickan. Klas timma är slut. Och han är glad och nöjd när han går tillbaka till avdelningen.
Jag tror att just för dom utvecklingsstörda barnen, som många gånger inte kan uttrycka sig verbalt, är det av vital betydelse, att dom i det fria skapandet kan komplettera det verbala uttryckssättet med bildsymboler. Dessa kan också utgöra kommunikationsmedel och ersätta den verbala framställningen.”