logo

Carlotta - the museum database

OBJTXTPresentationstext

CountValue
1Alfred Svensson,, kallad "Hasslapågen", Källstorp, drar en stor björkstock på en kärra. Det är vårvinter. Bilden sannolikt tagen före flytningen till Perstorp vid sekelskiftet. / Historisk Bildbyrå.
1Alfred Svensson, Källstorp, Perstorp, vid en övrgiven (?) gård. Framför boningshuset tre bikupor av halm. Byggnaderna har halmtak. Alfred står med en såg i handen framför en vagn för två dragare. Okänt år. / Historisk Bildbyrå.
1Allvelo - bullrig leksak för modernismens pionjärer Allvelo Pansarmobil Sport var modellbeteckningen på denna bil då den salufördes i Sverige 1906. Orient Buckboard var det egentliga märkesnamnet som bilen gick under i USA, där den tillverkades, närmare bestämt i Waltham, Massachussetts. Till vårt land importerades Allvelo-bilen av en företagare i Landskrona, Axel Frithiof Karlström. Som så många andra pionjärer inom bilbranschen handlade han från början med cyklar och firmans namn var Allmänna Velocipedförsäljnings- Aktiebolaget, varav bilen fått sitt namn. 1903 inköptes det första exemplaret och fram till 1910 infördes uppskattningsvis ett 30-tal vagnar. Idag finns enbart tre bilar bevarade. Och en av dem finns här på Kulturen, där den går att beskåda i anslutning till utställningen Modernismen. Bilen är i gott körskick! Allvelo-bilen representerar en typ som var aktuell i USA under 1900-talets första årtionde. Dessa så kallade cycle-cars utmärkes av en mycket enkel och lätt konstruktion, helt öppna och till stora delar byggda av trä, styrning med stång och en liten lätt motor. Den lilla encylindriga luftkylda Allvelo -motorn utvecklar fyra hästkrafter. I försäljningskatalogen från 1906 lovordas bilen: " Den bokstafligen klättrar eller skrufvar sig upp för de brantaste stigningar och den går sin väg fullkomligt ljudlöst och skrämmer ej ens en höna". Niklas Ingmarsson 2002
1Altartavlan restaurerades 1931 på ett tämligen okänsligt sätt och försågs då med några nyskurna tillsatser. Den pryder sedan dess Bosebo kyrka på Kulturen. Inskriptionsbrädan under altartavlan som knöt den till Rya kyrka har ersatts av ett nyskuret nederparti som förvanskat Ullbergs verk. En av sidofigurerna har försetts med ett nyskuret ankare som symbol för tron och vid sidorna har några akantusskärningar tillkommit. Bibelordet ovanför altartavlan finns inte på Kulturens fotografi från 1920-talet, varför den nu befintliga texten (som inte stämmer med Berings beskrivning) ditmålats i samband med restaureringen. Trots att Ullberg levde under rokokon har alla hans arbeten utpräglad barockkaraktär. Det vanligaste motivet på hans altartavlor är nattvardens instiftande med Kristus och lärjungarna kring ett avlångt bord med stela, styva veck på framsidan. Lärjungarna vid bordets sida sitter medan övriga tycks stå, utom Johannes, som lutar sig ner mot Jesus. Figurerna är satta, tunga och som huggna i sten. I sin framsträckta vänstra hand håller Kristus kalken. På bordet står ett par tallrikar. Fältet ovanför bordsscenen inramas av ett draperi uppknutet i hörnen med hängande tofsar. Bäst har Ullberg lyckats med de vridna kolonnerna med vinspaljén som ger hans altartavla en så typisk barockkaraktär. Utanför kolonnerna finns en konsol på vardera sidan som podium för allergoriska gestalter. Den ena bär en palmkvist i handen, den andra ett brinnande hjärta. Nils-Arvid Bringéus: Rya Gamla kyrka, Lund 1993
1Anna Nordblads fastighet, Trädgårdsgatan, Perstorp. /Historisk Bildbyrå.
1Applique of a saint of a cross. Unknown church. Den er morsom fordi den så klart viser en nedgang i kvalitet. Forholdsvid sen datering 1250-1275.
1Arbetarrörelsen förknippas ofta med röda fanor. Detta standar från Lunds tidiga arbetarhistoria är av liberal karaktär. Den blå färgen symboliserade samarbete mellan arbetare och arbetsgivare. Ibland talas om blått som hantverkets färg. Den blåa färgens betydelse växte fram i kontrast mot den röda. Kontrasten underströks av att blått ingick i den svenska flaggan. Bikuporna symboliserar flit och pliktkänsla och var en vanlig symbol på de liberala arbetarföreningarnas fanor och standar. Sammanfattning Detta är ett standar som kan kategoriseras bland de typiska vita standaren där: ”Motivet är en hantverkssymbol eller en nationell allegorisk gestalt, ibland framför en industribyggnad. De politiska saknar ofta föreningens stiftelsedatum men har ibland en devis, ibland av religiös karaktär. Yrkesstandaren saknar devis men har föreningens stiftelsedatum” (Ståhl 1999, s.237). ”När fanorna laddades md arbetarrörelsens budskap var alla delar betydelsebärande: färg, form, teknik, material, motiv, text och tillbehör. Också den stora kostnaden för en föreningsfana visar hur betydelsefullt det var att identifiera sig som grupp och att kollektivt forma sitt budskap. De vita standarens budskap var den tidiga liberala svenska arbetarrörelsens önskan om liberala mänskliga rättigheter för hantverkare i industrisamhället och enighet med nationen och religionen. De blåa fanornas budskap var organiserat samarbete mellan arbetare och arbetsgivare. Den rena röda fanan krävde jämlikhet mellan klasserna och konnoterade internationell revolution” (Ståhl 1999, s.237). ”När fanan blir en kampfana o arbetarrörelsens öppna och strategiska kamp för ett förändrat samhällssystem tar man avstånd från de motiv som hörde hemma inom ordensväsendet med dess gradbeteckningar och hemliga ritualer. Ordnarnas och skråväsendets symboler förkastades under arbetarrörelsens genombrottstid (…). ”När den svenska fackföreningsrörelsen blev socialistisk förenades det politiska och det fackliga bildspråket i en socialistisk arbetarrörelseikonografi, ett arbetarrörelsens bildspråk som skiljer sig påtagligt från de tidigare liberala föreningarnas bildspråk” (Ståhl 1999, s.238). ”Hur kunde en liberal arbetarföreningsfana se ut? De var vita, liberalismens färg, och har ofta en nationsgestalt, till exempel Moder Svea som sitter framför en fabriksbyggnad och värnar den svenska industrin. Det är ju inte nåt uppror eller så, utan det är nationalism. Hon sitter stilla och fridfullt framför en bikupa som betyder ”flit” och så står det till exempel ”Bed och arbeta” för att arbetarna skulle hålla sig i schack naturligtvis, det skulle vara herrans tukt och förmaning. I Skåne fanns det blå fanor som ofta stod för nationalism och hantverk. De blå fackföreningsfanorna kom före de röda (…)” (https://www.svenskatecknare.se/tecknaren/2014/04/30/det-roda-spoket/). ___________________________________________________________________________ Skillnaden mellan fanor och standar ”Skillnaden mellan fanor och standar gäller formen. Med formen fana menas att duken är fästad i ena kortsidan på en stång med text och motiv vinkelrätt mot stången. På ett standar hänger duken lodrätt ned från en tvärstång. Standaret har en bärstång i mitten. Baner är ett annat ord för samlingstecken. Banderoller har en bärstång i båda sidor och är i allmänhet av tillfällighetskaraktär. En flagga är däremot ett samlingstecken hissat på fast stång. Den är i allmänhet inte unik eller invigd, tex nationsflaggan” (Ståhl 1999, s.16-17). Ålder/Tidsbestämmelse ”Typografernas standar betraktas som den äldsta fanan, den är gjord 1864. Men det är före fackföreningsrörelsens tid, det var en bildningsorganisation från början. I mitten av 1800-talet fanns en liberal rörelse, de kallade sig för arbetarföreningar. Men det är enorm skillnad på dem och arbetarrörelsen, alltså den fackliga och politiska socialistiska rarbetarrörelsen som uppkom i Sverige på 1880-talet och ännu tidigare i Tyskland och Danmark. De liberala föreningarna var bildningsföreningar skapade av borgarna för arbetarna – arbetarna skulle fostras och lyftas till den ”fina” kulturen. När socialisterna började organisera sig så hade de en annan kultursyn, borgarna skulle inte längre styra deras föreningar” (https://www.svenskatecknare.se/tecknaren/2014/04/30/det-roda-spoket/). Färgen: ”Blått – Hantverkets och nationens färg” ”Den blåa färgen hade vid arbetarrörelsens genombrott i Sverige använts på t.ex. militärfanor och på gesällfanor. Den var relativt ovanlig eftersom att det blåa färgämnet indigo var dyrbart och svåråtkomligt. När syntetfärger började användas blev det lättare att skaffa både blåa och röda dukar. Enligt etnologen Gottfried Korff underströk Lassalle i Tyskland den blåa färgens politiska betydelse som motsats till den röda på 1860-talet. Den blåa färgen skiljde de icke socialistiska föreningarna från de socialistiska. Under 1870-talet hade Stockholms Murareförening och Vestra Arbetareföreningen blåa standar och de liberala fackföreningarna i Skåne hade blåa fanor. Ibland talas om blått som hantverkets färg. Den blåa färgens betydelse växte fram i kontrast mot den röda. Kontrasten underströks av att blått ingick i den svenska flaggan. Fackföreningsprotokoll och tidningsartiklar talar ofta om den nationella blåa färgen kontra den internationella röda. Den blåa färgen symboliserade den svenska nationen. Blått blev kungarnas och adelns färg. Blått var frimurarnas förnämsta färg. Blått var en av nykterhetsrörelsens färger som här och i kristen tradition stod för trohet. Men det var först långt senare som blått blev konservatismens färg i Sverige” (Ståhl 1999, s.192). ”Gult var en otänkbar färg för arbetarrörelsen, den stod av tradition för svek” (Ståhl 1999, s.193). ”Den blåa och den vita färgen inlemmade föreningen i samhället, medan den röda färgen var en protest mot klassamhället och en signal om kamp för förändring” (Ståhl 1999, s.195). Formen ”Standarformen är mycket ovanlig för skånska fackföreningsfanor” (Ståhl 1999, Se bild på s.211). De liberala arbetareföreningarna och de äldsta yrkesföreningarna hade standarformade samlingstecken. Det hade också nykterhetsföreningar och många studentföreningar. Standaret har ett ursprung i den religiösa processionsfanan, ett annat i militärens standar. Duken är ofta uppslitsad i tungor av skiftande form och längd och försedd med fransar och kordonger. Standaren var otympliga och tunga, det krävdes flera personer att bära dem. Standarens funktion var huvudsakligen att pryda en vägg eller vid enstaka tillfällen bäras ut på en fest eller en begravning. Under 1880-talet fick samlingstecknet en ny funktion som demonstrationsfana. Baneret måste vara lättburet och därför blev fanans form allt vanligare. Den militära förebilden debatterades. I den militära striden var standaret ryttarens samlingstecken och fanan fotfolkets. I den politiska kampen var fanan ett stridstecken i den internationella arbetarehären. Stridsmetaforerna är tydliga och innebörden i begreppen övergår i debatterna från militär till politisk kamp. Fanformen började ersätta standarformen inom arbetarrörelsen när baneret blev en offensiv politisk kampfana till skillnad från den defensiva funktionen standaret hade för nöjes- och bildningsföreningar. De internationella socialistfanorna hade fanans form, inte standarets, ett internationellt inflytande var tydligt. De äldsta arbetarföreningarnas samlingstecken är bara utsmyckade på en sida. Arbetarrörelsens fanformade samlingstecken målades på båda sidor. De skulle synas från alla håll i demonstrationen. Så länge fanorna var målade enbart på ena sidan var budskapet detsamma till såväl föreningsmedlemmar som utomstående. När fanornas båda sidor blev bemålade presenterade ena sidan föreningen utåt med namn, stiftelsedatum och föreningssymboler medan devisen flyttades till den andra sidan och riktade sig till föreningens medlemmar. De äldsta dukarna var ibland skarvade av flera våder eftersom det var svårt att väva så breda tyger som ett standar eller en fana krävde. Normalt skarvades våderna i en fana horisontellt. Men textilindustrins snabba utveckling under 1880-talet gjorde det snart möjligt att väva tygerna så breda att duken inte behövde skarvas” (Ståhl 1999, s.219). Exempel på formens betydelse: • Stockholms Skrädderiarbetarefackförenings diskussion 1886: För fana: mer lätthanterlig och praktisk, billigare, utländska fackföreningar hade mer och mer fanor. ”Fackföreningsrörelsen är icke något oskyldigt godtemplarväsen utan en strid”. Emot fana: fanan har en krigisk prägel, fackföreningarnas uppgift: avskaffa krigen till förmån för internationellt fredsförbund. Standaret ”har en fredligare prägel, och visar mer en korrekt vilken förening den tillhörde vilket fanan endast gjorde vid blåsigt väder. • Stockholms Kakelugnsmakeriarbetarefackförening diskuterar 1888. För fana: Standar är gammalmodigt och passar inte en fackförening. Standar var passande för ordenssällskap och sjukkassor. ”Kring ett standar samlades olika människor med olika yrken och olika tankesätt men kring en fackföreningsfana skola samlas alla av ett yrke och alla vara lika”. (Ståhl 1999, s.220). Motiv: Bikupor ”Djurbilder är ovanliga som arbetarrörelsesymboler” (Ståhl 1999, s.210). ”Bikupan med en bisvärm symboliserar i allmänhet flit och pliktkänsla. Symbolen förekom på socialistfanor på 1860-talet i Schweiz och på 1870-talet i Danmark. I Sverige används bikupan flitigt som motiv på de liberala arbetarföreningarnas fanor och prövades på någon tidig fackföreningsfana men försvann sedan från arbetarrörelsens fanor” (Ståhl, s.211). Kristianstad Träarbetare, ”rödvit standar med en bikupa som motiv invigdes 1888” (…) ”har en stark lokal prägel” (Ståhl 1999, s.242, bild s.211) Storleken: 190cm x 150cm ”130 x 185 cm betecknades som en mellanstor föreningsfana medan 160 x 200 cm var en stor fana. En stor fana kunde vara tre meter lång. Men i jämförelse med brittiska fackföreningsstandar var de svenska förhållandevis små. Både i Tyskland och Danmark var fanorna något mindre än i Sverige och i Norge var de i allmänhet standarformade. Lokala skillnader i storlek förekommer inom Sverige. Göteborgsfanorna är större än stockholmsfanorna (…) på göteborgsfanorna kan man misstänka ett inflytande från de stora brittiska baneren. Fackföreningsfanorna i Malmö var av ungefär samma storlek som de tyska fanorna (…) En tolkning av storleken som indikator för funktionella samband skulle vara att de tidiga yrkesföreningarnas fanor hade förebilder i England medan den socialistiska arbetarrörelsens fanor påverkades av storleken på tyska och danska fanor”. (Ståhl 1999, s.220-221). Material ”Socialismens internationella fana skulle helst vara av siden. Siden var de besuttnas kostbara material, ett material som skulle erövras även av de obesuttna. Handlingarna berättar att malmöborna och helsingborgarna reste till Köpenhamn för att köpa siden till sina fanor (…). ”Materialet i fanorna kan ha ett samband med att den politiska röda fanan har sitt ursprung i Frankrike med dess berömda sidenväverier och en önskan om att anknyta till fransk revolutionssymbolik. Men arbetarrörelsen ville också erövra det dyrbaraste materialet. Däremot återfinns inte sammet på svenska fanor vilket var vanligt i Frankrike och förekommer i Tyskland, Belgien och andra länder både som grundmaterial och som applikation” (Ståhl 1999, s.221-223) Teknik ”Arbetarrörelsens fanor och standar målades under 1800-talet i allmänhet med oljefärg” (…) Några samlingstecken var broderade. Ett exempel är Typografiska Föreningens i Stockholm förfackliga standar från 1864 som broderades av en yrkesbrodös med guld, silver och silke på dubbelt vitt siden. Tekniken är schettérsöm, plattsöm, klumpsöm och flera andra konstfullt utförda sömsätt samt applikation. (…) Tyget var oftast vävt i enkel tuskaft. Kypert eller satinbindning förekom men komplicerade damastmönster som på brittiska fanor förekom inte under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige. De äldsta föreningsfanorna kunde ha bård eller frans i de svenska färgerna (…)”. ”Valet av teknik, målad eller broderad, var bl a en ekonomisk fråga. Broderi var dyrare än målning. Men beträffande tex material ville den moderna arbetarrörelsen kosta på det dyrbaraste. Så är inte fallet med tekniken. Många föreningar hade bråttom att få sin fana färdig till ett speciellt tillfälle, en demonstration eller en årsfest, och då var målning en snabbare teknik än broderi. De danska fanornas motiv var målade, en förebild som säkerligen hade betydelse för den svenska arbetarrörelsens val av teknik (Ståhl 1999, s.223-224). Demonstration ”Demonstrationen är en av de sociala praktiker där fanans budskap kommuniceras utåt; den offentliga arena där de organiserade arbetarna direkt kommunicerar med motståndarna” (Ståhl 1999, s.16). Lokala och regionala särdrag ”Vid mitten av 1880-talet fanns ett trettiotal fackföreningar i Skåne. En intensiv politisk verksamhet förekom med Malmö och Helsingborg som centrum men också Kristianstad, Ystad och Lund” (Ståhl 1999, s.240). ”I Lund fanns en röd, för fackföreningarna gemensam fana” (som inte kunnat återfinnas). (…) Skåne hade fler förfackliga yrkesstandar och fanor än någon annan del av landet” (…) När fackföreningsrörelsen slog rot i Skåne, under första hälften av 1880-talet, hade rörelsen en liberal karaktär som tydligt avspeglar sig i fanorna. De var ofta blåa, omgivna av en blågul frans och bildytan var överlastad med motiv, färgerna klara. Också motiven med realistiskt utformade yrkesmän är typiska för Skåne. (…) De skånska deviserna var ofta liberala” ”I Skåne var formen fanans, standar var sällsynta” (…) När en liberal tradition hade vuxit sig stark var det svårare för de socialistiska motiven att slå igenom lika snabbt och konsekvent som längre norrut i landet där arbetarrörelsens genombrott skedde senare och då de flesta fanorna var röda med ett socialistiskt formspråk redan från början (Ståhl 1999, s.243-244). Källförteckning Ståhl, Margareta (1999). Vår fana röd till färgen: fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890. Diss. Linköping : Univ. Ståhl, Margareta https://www.svenskatecknare.se/tecknaren/2014/04/30/det-roda-spoket/ [text skriven till utställningen En stund i Lund]
1Arhat (Louhan) ridande på ett sagoväsen
1Armbandsur av guld med vitemaljerad urtavla inramad med en krans av pärlor. Göteborg. Tillverkad 1904.
1Armbandsur av vitmetall. Troligen tillverkat i Schweiz före 1914. Diam. 2 cm.
4Att kunna hantera värjan tillhörde gentlemannens utbildning och studenterna vid universitetet hade på Lings tid ännu rätt att bära värja. Fäktning var naturligtvis vapenövning men också en tidig idrottsgren.