MS 13971
::
arkivmaterial
- Object description
"I juni 1916, då jag var 10 år gammal, fick jag scharlakansfeber och blev inlagd på Epidemisjukhuset i Lund.
Det var ett gammalt tvåvåningshus och låg ungefär där Botaniska trädgårdens avdelning för nyttoväxter nu
finns utmed Östra Vallgatan.
Den sommaren fanns såvitt jag minns inga difteripatienter. De många scharlakanspatienterna låg på både
första och andra våningarna i stora salar, ca 20 personer i vardera. På första våningen fanns även ett
isoleringsrum med två bäddar och där placerades jag ensam. De första dagarna var jag väl så medtagen
av den höga febern, men efter några dagar bad jag och tiggde att få ligga i den stora salen där det fanns
många barn, både pojkar och flickor.
Snart nog fick jag som jag ville och jag minns att vi hade nog så trevligt där tillsammans. Det var en ganska
långvarig sjukhusvistelse som föreskrevs för scharlakanspatienterna, 7 veckor, varav 3 eller 4 veckor till sängs
och resten som fångar på sjukhuset men för övrigt friska. I sjukhusträdgården hade vi skönt och trevligt.
Någon gång i juli minns jag att vi hörde att en ny patient skulle komma, en ”stor” pojke på ca 12 år från en
skollovskoloni.
En natt vaknade jag vid att taklampan brann i sjuksalen, jag hörde flera röster och då jag satte mig upp i
sängen såg jag främmande vuxna samlade kring en orolig patient i en säng några meter från min egen säng.
Det var den nya patienten som yrade och kastade sig i sängen. Sjukvårdspersonalens och föräldrarnas röster
blandades med hans. Jag förstod naturligtvis inte att det var pojkens sista timmar, men då jag vaknade igen
på morgonen i vanlig ordning, såg jag att man brett ett lakan över gossgestalten som låg där död. Inte ens en
enkel skärm satte man omkring honom där han låg mitt bland oss andra barn tills han hämtades bort.
Något senare utbröt en scharlakansepidemi på sinneslöanstalten Möllevångshem. Det var flera barn som
placerades i vår sal, i mitt tycke nog så gamla, ända upp till sjutton år. Vi tyckte att det var förfärligt roligt
att prata och skämta med några av dem som inte var så svårt sjuka. Ett par stackars flickor var illa däran och
de avled där bland oss andra. Dem kan jag tydligt se för mig med deras grönbleka hy, färglösa hår och
sorgsna lidande miner."