Lunds hospital invigdes 1879 och fram till 1910 fanns även Lunds asyl för de patienter som ansågs obotliga. Asylen, som ligger söder om Höje å, uppfördes 1887 efter ritningar av Axel Kumlien och togs i bruk 1891.
Hospitalet tillbyggdes 1929 med ett centralblock och byggnader för vård av barn och ungdomar. På nyåret 1931 byter Lunds hospital namn till Sankt Lars sjukhus efter Lunds skyddshelgon, S:t Laurentius. 1960 revs portvaktsstugan vid sjukhusets huvudentré.
En statlig rättspsykiatrisk klinik fanns 1971-1991. Under sin blomstringsperiod utgjorde S:t Lars ett helt samhälle för sig i Lund. Många kulturpersonligheter har suttit här i perioder, till exempel specialisten på persisk poesi Eric Hermelin och konstnären Carl Fredrik Hill. I takt med att den psykiatriska vården decentraliserades avskaffades de jättelika mentalsjukhusen, som bl.a. ansågs bidra till hospitalisering.
En viktig del av behandlingen vid Sankt Lars var arbetsterapin. Sjukhuset fungerade som ett självhushåll och de av patienterna som kunde, deltog i produktionen av allt som behövdes för driften. Det var även i denna verksamhet som patienterna kom över material till de broderier, träskulpturer mm som de tillverkade (ibland i hemlighet). Längre fram under 1930-talet ändrades synen på patienternas spontana konstskapande och det blev istället en del i behandlingen.
Det var inte lätt att skaffa personal till avdelningarna. Fram till 1905 gavs personalen ingen utbildning alls och som nyanställd började man direkt arbeta på de mest stormiga avdelningarna.
Fram till 1940 så tvingades personalen bo på området. Man fick heller inte lämna området utan att först fylla i en ansökan och klockan 10 på kvällen skulle man vara tillbaka på rummet. Kvinnor som blev gravida eller gifte sig avskedades.
Renlighet var de viktig principen på Sankt Lars. Golven skrubbades och sängarna bäddades minutiöst. Detta hade ibland direkt påverkan på den tid som man kunde lägga på patientvård.
1977 upphörde Sankt Lars som självständigt sjukhus. Efter att sjukhuset stängde fanns det fortfarande kvar många sjukvårdsinrättningar, såsom vårdcentral, apotek och psykiatrisk akutmottagning på området. Idag fyller byggnaderna i huvudsak andra funktioner, såsom skola, kontor och bostäder.
I september 2013 upphörde all psykiatrisk vård på området då alla vårdavdelningar och akutmottagningen flyttade upp till det ombyggda gamla landstingshuset på Baravägen nära Norra Kyrkogården.
I Lund har det funnits flera medeltida vårdinrättningar, både spetälskesjukhus (S:t Jörgens hospital) och helgeandshus. Helgeandshuset, senare benämt Helgeandshospitalet, låg på östra sidan av Södergatan och fungerade under 1600- och 1700-talen som stadens sjuk- och fattigvårdsinrättning. Under 1700-talet blev hospitalen mer inriktade på att ta hand om psykiskt sjuka. Det bestämdes att på hospitalen skulle främst "dårar" och "svagsinta" intagas och därefter andra med "obotliga" och "ohyggliga" sjuksomar. Följden blev att stadssjukhusen fick behålla benämningen hospital långt in på 1900-talet. 1774 beslutades att midre hospital skulle dras in, däribland Lunds hospital, som lades ned 1780. "Hjonen" flyttades då till Malmö respektive Landskrona. 100 år senare gick flytten tillbaka till Lund och det då nybyggda Lunds hosital.