KM 85078 :: halsband

Brev till Kulturen från givaren:

Mitt namn är Britt Skoog, Gislaved. 1966 blev min familj bekant med Regina Jönsson och hennes man. Vi kom från Göteborg och fick bostad alldeles intill Regina. Hon blev så förtjust i vår flicka och på så sätt knöt vi en kontakt som varade till 1981 då Regina avled. Hon var född 1917 i Warsawa av judisk familj. När hon sjöng i en kör i en kyrka blev hon bortförd till ett fångläger trots att hon gjorde motstånd. För att få henne med vred man om hennes vrister så att skador uppstod. Senare kom hon till ett nytt läger och till sist till Ravensbrück. Det guld som hon hade haft i tänderna revs ut, guldöronringarna revs också bort (ärr av sår som man kunde se tydligt), håret klipptes för att bli innehåll i kuddar. Regina berättade om sin uppgift i lägret. Det var att bära döda på sin rygg till massgravar. hon fick en juldagsmorgon stå barfota utan underkläder i snö och kyla medan kvinnorna räknades om och om igen. Då förfrös hon några tår. De medicinska experiment som Regina fick utstå i underlivet kan jag ej beskriva. Hon blev förstörd för livet. Hon berättade om fångtransporterna mellan fånglägren. Godsvagnarna var packade med kvinnor, döda och levande, och så några vakter. Hungern var stor och om vakten sov kunde hon stjäla lite mat från dem och dela med sig. Vid krigets slut kom Regina till Lund genom Folke Bernadotte-aktionen. Hon blev livrädd när hon skulle undersökas av läkare.

Sedan fördes hon till Tomelilla och efter en tid där fick Regina en fristad hos Fader Gunnar i Osby. Där fick hon passa barn och hjälpa till i hushållet och framförallt känna medmänsklighet. I Osby träffade hon Ove, gifte sig och flyttade till Gislaved där Ove var nattportier på hotellet. Regina blev snart rullstolsbunden och behövde mycken hjälp. Jag försökte hjälpa henne så mycket jag hann utöver mitt lärarjobb. Våra barn ställde också upp, de blev som hennes egna. En dag tog Regina fram ett halsband och berättade hur hon gömt detta genom tre läger. Hon ville ge mig det som tack för all hjälp. Det var smutsigt och med snöre som tråd och ett rostigt lås. När jag en tid senare fick det i min ägo hade hon trätt om det. Kanske jag idag säger tyvärr men det var välment. Jag har aldrig burit det på grund av det öde det haft. Nu undrar jg om Ni vill ta vara på detta bärnstenshalsband, så att det blir bevarat. Tänk att det legat under madrass, i lump o trasor, gömt undan vakter osv.

Regina fick våldsamma smärtor i magen hösten 1981, blev snabbt medvetslös på Värnamo sjukhus och avled efter ett par veckor. Jag satt hos henne på intensiven. Läkarna och inte minst sjuksköterskorna var så djupt gripna av Reginas levnadsöde att jag såg många tårar falla över deras kinder. Med förvridna fötter och händer, siffror på armen mm blev det för mycket för dem. Nu vilar Regina på Skogskyrkogården här i Gislaved tillsammans med sin man. Jag sköter graven eftersom inga anhöriga finns. Genom Röda korset lyckades min man ordna pension från tyska staten. Då dokumenterades hela Reginas liv i de tre lägren. Tyvärr har vi ingen kopia på det.

Letter that came with the gift in 1998:

My name is Britt Skoog, Gislaved [in the province of Småland, Sweden]. In

1966 my family got to know Regina Jönsson and her husband. We had moved from

Gothenburg and got a house close to Regina's. She got very attached to our

daughter and that's how we got to know each other, a friendship that lasted

until 1981 when Regina died.

She was born in 1971 in Warsaw and came from a Jewish family. When she was

singing in a choir in a church she was brought to a prison camp, even though

she tried to fight back. To be able to catch her they broke her wrists and

ankles. Later she was brought to another camp and then finally to

Ravensbrück. The gold she had in her teeth was ripped out, her golden

earrings too (the scars were still visible), her hair was cut off to be used

in cushions. Regina told us about her work in the camp. It was to carry dead

people to graves. One Christmas day morning she had to stand bare feet

without underwear in the snow and the cold while the women were counted over

and over again. Her toes got frostbitten. The medical experiments Regina had

to undergo I cannot describe. She was destroyed for life. She told about the

transportations of prisoners from one camp to another. The carriages were

packed with women, dead and alive, and a few guards. The famine was huge and

if the guard was asleep she could steal some food from him. At the end of

the war Regina came to Lund with the Folke Bernadotte action. She was scared

to death when she had to undergo medical examinations.

Then she was brought to Tomelilla [east of Lund] and some time after she got

shelter in the home of a priest in northern Skåne, Fader Gunnar in Osby. She

took care of the children, worked as a maid, but most of all she got

compassion. In Osby she met Ove, they got married and moved to Gislaved were

Ove worked as a night porter. Regina soon had to sit in a wheel chair and

needed lots of help. I tried to help her as much as I could when not working

as a teacher. Our children helped too, and she treated them as her own.

One day Regina took out a necklace and told me how she had smuggled it

through three camps. She wanted to give it to me to thank me for all of the

help. It was dirty, just a thread as a string and a rusty clasp

unfortunately, but it was a gift from her heart. When I received it sometime

later I put a new thread in it. I might regret that today, but at that time

I thought it was a good thing to do. I've never worn it because of its

history. Now I wonder if you would like to take care of this amber necklace,

so that it will be kept. Think about how it's been hidden under a mattress,

among old rags, hidden from the guards etc.

Regina got horrible pains in her stomach during the autumn of 1981, fell

unconscious quickly at Värnamo hospital and died after a couple of weeks. I

sat with her in the ward. The doctors and the nurses were deeply touched by

Regina's life and I saw many of them crying. With broken feet and hands,

figures on her arm it was too much for them to bare. Now Regina rests at the

cemetery here in Gislaved together with her husband. I take care of the

grave because there are no relatives. Through the Red Cross my husband

managed to get a pension from the German government. Regina's life also got

documented. Unfortunately I don't have a copy of it.