Patient på S:t Lars sjukhus (Lunds Hospital) 1882-04-25 t.o.m. 1883-03-19, därefter vårdad i hemmet.
Konstnären Carl Fredrik Hill (1849-1911) föddes i Lund och studerade vid Konstakademin i Stockholm. I fyra år arbetade han som landskapsmålare i Frankrike innan han insjuknade i schizofreni.
Hill togs in på Sankt Lars sjukhus 1882. Han kommenterade senare behandlingen som ”Nidingsdådet uppå Höje / Der Ödman ville mörda Mig med svält och köld”. Hills anhöriga tog snart över vårdnaden och resten av livet, närmare 28 år, bodde han med familjen på Skomakargatan i Lund.
Han fortsatte att teckna efter sjukdomsutbrottet och efter hemkomsten arbetade han vidare som konstnär. Han efterlämnade flera tusen säregna verk.
Hill var en av Sveriges främsta landskapsmålare. Hill blev egentligen riktigt känd först efter sin död, och då genom alla verk han utfört som frisk, med ett antal målningar där han inspirerats av bland andra Camille Corot med originalitet och uttryckskraft. Under senare år har även hans konst från perioden då han var sjuk, teckningar och krit- och pastellmålningar uppmärksammats med utställningar men också i forskningen om hans liv och i försök att ställa diagnos om hans sjukdom.
Hill är väl representerad vid Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Waldemarsudde samt särdeles väl vid Malmö Konstmuseum med den stora Carl Fredrik Hill-samlingen.
I Hills journal från tiden på Sankt Lars står följande: "Ligger nästan hela dagen på soffan sysselsatt med ritning, utan att synnerligen bry sig om hvad som passerar omkring honom [...] Ritnignarna, som han i stor mängd producerar, äro mycket egendomliga".
; Utdrag ur journalen (från tiden på Sankt Lars sjukhus) där han skrivs in 25 april 1882):
28/4 1882:
”Ligger nästan hela dagen på soffan sysselsatt med ritning, utan att synnerligen bry sig om hvad som passerar omkring honom. Svarar redigt på framställda frågor. Förnekar sig vara eller någonsin varit sinnessjuk. […] Ritningarna, som han i stor mängd producerar, äro mycket egendomliga".
10/10 1882:
”Pleurit [lungsäcksinflammation] med retsam torrhosta, ingen feber. Han får ligga till sängs”
19/3 1883:
”Pat. utskrives idag psykiskt oförbättrad. Pleuriten visar ingen benägenhet för tillbakagång”
; Utdrag ur journalen 10/12 1881 (om tiden på Sankt Hans hospital i Roskilde):
"Patienten har lefvat i flera år i Paris som konstnär (målare) och har idkat sin konst temligen lyckligt. Har varit frisk till hösten 1877, då han, efter att ha haft hufvudvärk, fick ”hjaernetilfaelde”, som han sjelf beskriver som kongestioner och förlust af medvetandet. Vid samma tid bemärkte hans vänner en påtaglig förändring i hans karaktär och sedvanor. Han gick nästan aldrig ut, beklagade sig öfver att höra röster och utarbetade målningar, som röjde sinnesförvirring. Han omtalade för sina vänner att han på den tiden måste masturbera flera gånger dagligen för att komma sig från sin nervösa sjukdom. Då han i januari 1878 blef mera exalterad och orolig, så att han tog sig till att skrika och sjunga högt dag och natt, inlades han på en privat sinnessjukanstalt i Passy (Paris) (…) Under uppehållet där har han omvexlande haft lugna och agiterade perioder, hvilka senare ofta ha en våldsam maniakalisk karaktär, så att han med hot om att döda sig sjelf eller andra måste anses vara mycket farlig. På mellantiderna mellan anfallen – dessa kommer flera gånger i månaden – var han ständigt plågad af hallucinationer: han hör sin slägtingar och vänner."
[...]
"I början målade han ännu, men slutade snart härmed för att i stället skrifva vers. Då han senare då och då åter började måla, röjde hans arbeten en djup intellektuell rubbning. Mot sin familj när han en stor aversion. Han tillskrifver dem hela sitt lidande och alla sin förföljelser. Då han sjelf bestämt motsatt sig att komma till Sverige, uppgafs det t.v. att taga honom bort från Frankrike af fruktan för våldsamhetsutbrott, och då han äntligen flyttades vågade familjen icke taga honom närmare än till Danmark, dit han ledsagades av 2 sjukvaktare. Uppförde sig föröfvrigt lugnt och stilla på resan.
Intog vid ankomsten till St. Hans hospital en mörk, fåordig hållning, men förolämpade dock ej de andra sjuka. Rättade sig äfven efter husordningen, men ignorerade vanliga höflighetsbevis. Dels på grund af hans skygghet och otillgänglighet, dels kanhända också i följd af den svårighet språket beredde honom, i det han på en gång sammanblandade svenska och franska, lyckades det ej få någon som helst upplysning af honom, hvarken angående hans närvarande eller fordna tillstånd: antingen svarar han alls icke, eller ger korta, osammanhängande svar, som mest går ut på att förneka alla symptomen."
[…]
"Han har talat om att teckna, men har icke gjort det en enda gång. Månader igenom kan han läsa samma bok. Det enda som intresserar honom är att röka sjelfgjorda cigaretter…”
[…]
"Oviljan mot sina slägtingar har han bevarad. Då modern en gång besökte honom okvädade han henne på det gröfsta så att hon skydsamt måste dra sig tillbaka. Det såg för resten ut som om han ansåg att [oläsligt] dam för en bedragerska, under det hans riktiga mor var död. Han är hög, spenslig och mager, blond med frånstötande ansigtsuttryck. Vänstra kunden vanprydd af ett djupt ärr efter ett trauma för flera år sedan. Han har jemna, rörliga pupiller, hjerta och lungor friska, god aptit, alla funktioner i ordning."
[…]
"Han är alltid renlig och uppför sig på ett passande sätt, men kunde dock vara mera noggrann i sin klädsel. Har aldrig försökt fly eller vela begå sjelfmord. Har varit fullkomligt kroppsligt frisk och ej underkastad ngn medikamentös behandling under vistelsen på nämnda hospital. (Ofvanstående uppgifter meddelade af Prof. Stenberg)”