1895 tillsattes en utredning om uppförandet av ett nytt Epidemisjukhus eftersom de första byggnaderna (Gamla epidemisjukhuset) hade blivit slitna och otillräckliga. År 1910 uppfördes Raus epidemisjukhus i Råå och 1915 stod det nya Epidemisjukhuset norr om Pålsjö skog klart. Områdets tre paviljonger, A, B och C ritades av Alfred Hellerström och hade plats för 98 patienter. Parken planterades med rosor och fruktträd. Den fasta personalen bestod vid öppnandet av en husmor, några sjuksköterskor, undersköterskor, vaktmästare, en maskinist, kökspersonal, tvättpersonal samt en trädgårdsmästare. Det var Helsingborgs stadsläkare som skötte sjukhuset. 1925 byggdes sjukhuset till med ytterligare en paviljong, D, och antalet vårdplatser ökade då till 147 stycken.
Patienterna som vårdades på epidemisjukhuset kunde bl.a. lida av difteri, scharlakansfeber, mässling, tyfus, spanska sjukan och halsfluss. Under lugna perioder var några av paviljongerna stängda för rengöring, men under modern tid användes de av Helsingborgs lasarett för vård av patienter i livets slutskede eller som avlastningsplatser för patienter som vanligen vårdades i hemmet av anhöriga. Under kriget vårdades också en del av koncentrationslägerfångarna som kom till Sverige med de Vita bussarna här. Även patienter från Vanföreanstalten kunde få sin rehabilitering på Epidemisjukhuset.
I förvaltningsbyggnaden rymdes kontor, rum för läkaren och laboratorium. Här fanns även köksavdelningen, sköterskornas badrum och personalens bostadsrum.
Vid intagning till sjukhuset "badades patienten in" och kläderna desinficerades i en desinfektionsugn. Denna ugn gjordes nästan lufttom, varefter en formalinlösning sprutades in som rengjorde kläderna.
1963 räknades Epidemisjukhuset som en del av Helsingborgs lasaretts infektionsklinik och verksamheten upphörde. De gamla byggnaderna fortsatte att användas av lasarettet men revs slutligen 1980.