Patient på Vipeholms sjukhus från slutet av 1960-talet till början av 1990-talet. Född på 1950-talet. Bodde från låg ålder på antroposofernas hem i Järna, senare på Sagåsen. Skickades sedan till Vipeholm i slutet av 60-talet, trots att modern motsatte sig detta. Modern beslöt i samband med detta att själv flytta till Skåne.
Urbans mamma berättar:
"Personalens [på Vipehplm] påverkan på patienterna hade stor betydelse. Den första tiden slog Urban sönder det mesta omkring sig. Han hade bara en säng och även den slog han sönder. Sedan kom det en vårdare, en kvinna, hon hade inte gått igenom vårdskola. Men under hennes vård växte det fram en helt annan yngling. När han flyttade därifrån, så hade han sitt hem möblerat och det var helt och hållet hon som stod för detta. Han hade då sin säng, ett hörnskåp, en lampa i fönstret och ett litet bord. På detta bord hade han något som han kämpat för i många år - en sten. Urban tycker om att ha en sten i sin hand, en sten som han kramar om. Detta hade han aldrig tidigare tillåtits ha, utan den slängdes för att han kunde slå sina kamrater. Vi hade sammanträden med en psykiatriker om att han skulle kunna få ha en sten i sin hand. Om han nu tyckte om en sten och det var det enda i livet som han tyckte om. Kunde han då inte få ha en sten då? Psykiatrien gick då med på detta och vi deklarerade på avdelningen att Urban skulle få ha en sten i sina händer. Nästa gång jag kom dit fanns det ingen sten längre. Men när den där kvinnan börjat på Vipeholm, så fanns det inte bara en sten, utan hon köpte en korg. Han fick en hel korg full med stenar. Vilken sten skulle han ta för dagen? En gång hände det att han blev arg och kastade stenen och slog sönder ett handfat, men aldrig annars. Nu bor Urban på en gård ute på landet och stenar är fortfarande lika viktiga för honom. Ja, de är till och med viktigare än mamma!"