Carl Hellmuth Hertz föddes år 1920 i Tyskland. År 1943 kallades han in i den tyska armén men tillfångatogs snart av amerikanarna och hamnade med tiden i USA. Tack vare sin fars kontakter i forskarvärlden, fadern var Gustav Hertz som vann nobelpriset i fysik år 1925, lyckades han få chansen att studera fysik och matematik på distans.
Hellmuth Hertz kom till Sverige under 1940-talet. I början av 1950-talet blev Hertz intresserad av ultraljud, det vill säga ljud med en högre frekvens än vad människan kan uppfatta. Ultraljudstekniken var då ny och användes för att exempelvis upptäcka sprickor i fartygsskrov. Hertz fick kontakt med hjärtläkaren Inge Edler och tillsammans kom de fram till idén att försöka använda ultraljud inom medicin. En ultraljudsapparat som Hertz delvis byggde om testades.
Den 29 oktober 1953 lyckades Hertz och Edler ta fram världens första ekokardiogram. De kunde nu övervaka hjärtats rörelser. Tekniken utvecklades vidare för att avbilda hjärtats arbete i rörliga bildsekvenser. Detta gjordes med hjälp av ett roterande spegelsystem. Ekokardiogram gav läkarna möjlighet att snabbt kunna se ifall hjärtat fungerade som det skulle. Senare kom ultraljudstekniken även att användas för att övervaka hur ett barn utvecklas under graviditeten.
Hellmuth Hertz fick mycket beröm för sina insatser och belönades bland annat med Laskerpriset 1977. Svenska företag var dock inte intresserade av att utveckla hans idéer inom ultraljudsteknik, istället vidareutvecklades dessa av utländska företag.