KM 14096 :: säckpipa

"Förfäder till säckpipan ha kunnat påvisas hos de antika kulturfolken i medelhavsområdet, och kejsar Nero lär ha trakterat ett sådant instrument. I ett romerskt pretorianläger i England har man funnit en liten bronsfigur, föreställande en romersk soldat blåsande en slags säckpipa, och därav vill man förmoda, att säckpipan införts av romarna och sedan så småningom till skottarna. Hur därmed än må förhålla sig, visar sig säckpipan på 1400- och 1500-talen vara spridda över stora delar av Europa. Så vitt man får döma av enstaka kyrkomålningar - bl.a. Härkeberga, se vinjettbilden - och notiser (bälgpipare i Arboga 1488) har den då även förekommit i Norden."

"Säckpipan var egentligen ett herdars, byspelemäns och kringvandrande musikanters instrument, men under herderomantikens glansdagar i Frankrike på Ludvig XIV:s tid introducerades den i den förnäma världen och blev modeinstrument där ett helt århundrade. Den säckpipa, som nådde denna upphöjelse, kallades m u s e t t e och var en förbättrad form. Tonomfånget var utökat, och i stället för att blåsa luft i säcken med munnen gjorde man detta med en blåsbälg. Sistnämnda väsentliga förändring av den sedvanliga säckpipemodellen är först känd från Irland på 1580-talet, men har sedan anammats i flera andra länder. Vår andra bild [km 14096] visar en irländsk säckpipa med blåsbälg. Den spelas sittande. Säcken hålles under vänster arm och bälgen pressas av högra armen. Baspiporna ligga över benen och ändan på melodipipan vilar på en läderputa på knäna. Två av baspiporna ha klaffar, som spelas med häger handled. Tonomfånget är en nästan fullständig kromatisk skala på två oktaver, och då instrumentet därtill genom basklaffarna ger viss möjlighet att harmonisera basarna, har det helt andra musikaliska möjligheter än den ordinära säckpipan. Ytterliggare en förtjänst är, att spelaren har munnen fri och kan sjunga till musiken."

Kulturens årsbok 1947, Blomqvist Ragnar, s. 26-29, bild s. 29.

"Kulturens säckpipa inköptes i Glasgow år 1903 för 45 kronor. Man vet inte vem som köpte den eller varför, bara att den skänktes till Kulturen."

Av bilder att döma hade det verkat troligt att säckpipan kunde vara ett sällsynt exemplar från 1700-talets senare hälft. Men denna säckpipa hade något mystiskt över sig. Trä och metallarbete var lite grövre än väntat. Kanhända är arbetet gjort av en smed eller någon som inte hade råd att köpa en [sic] instrument av en mästare?"

Kulturens årsbok 1999, Johnson Thomas, s. 24-27, bild s. 26,27.