Ur Kulturens årsbok 1939: Begravningsvapen. När en ädling i forna tider fördes till sitt sista vilorum i familjegraven i kyrkans hägn, utvecklades en nästan kunglig ståt. Den dödes börd och anor skulle omsorgsfullt framhållas med fanor, begravningsvapen, "hederlig Process och Högförnämbligt Medföllie", en "christeligh Lijk-Predikan" och mera sådant. Minnen från dessa likprocessioner äro de i våra kyrkor och museer ännu ganska talrikt förvarade begravningsvapnen, oftast skurna i trä och rikt målade.
Från äldre tiders bruk att begrava den döde med sina vapen förskriver sig den under medeltiden allmänna och även senare uppträdande seden att i likprocessionen medföra den dödes bruksvapen. I stället för dessa buros i det medeltida begravningståget ej sällan i trä skurna vapenbilder. Det är osäkert, huruvida de heraldiska begravningsvapen leda sitt ursprung härifrån. Mera antagligt är att såsom förebilder för dessa torde få betraktas de på rektangulära skivor målade vapenbilder, vilka voro fastgjorda vid de stora, brinnande processionsljusen, så som fallet var vid STEN STURES och PER AXELSSON BANÉRS begravning i Uppsala 1565. Vapnens bärstänger gjordes sedermera av trä. Under 1600-talet och fram mot slutet av 1700-talet voro sådana vapen en allmän företeelse i adelsmannens liktåg.
Begravningsvapnen bestodo av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen, som kunde bäras på ömse sidor om kistan, och vars antal berodde på huru många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne. Till att börja med var huvudbanéret av ganska blygsamma proportioner, men det växte med tiden och nådde sin kulmen omkring 1700. ERIK DAHLBERGS (död 1703) mätte t. ex. i höjd 2,59 cm [sic!]. Efter begravningsaktens slut hängdes vapnen upp över den dödes grav. W. K. [William Karlsson]
Leave a comment
You can comment on the object here. We moderate all comments before publishing.