KM 37026 :: målning

Object description

En man driver korna på bete genom bygatan.

Object description

”Bys höre”

Före enskiftet var den del av byns jord som ej var uppodlad, en så kallad allmänning d.v.s. att bönderna i byn och även husman eller gathusägare som hade ko, får, svin eller gäss, hade rätt att sommartiden driva sina kreatur på bete å sådan allmänning. Men då det av ekonomiska skäl ej var praktiskt att varje djurägare för sig anställde en vaktare, så överenskommo samtliga kogubbar att gemensamt anställa en ”höre” för hela byalaget, mot en överenskommen lön för hela sommaren, härtill valdes i regel en äldre husman som gjort sig känd för pålitlighet och heldst en som även var så pass kunnig i djurvårdnad att han kunde bispringa korna vid kalfnings tillfällen. Någon fara för överfall av vilda förekom naturligtvis inte i södra Skåne och knappast i norra heller, möjligen kunde någon ensam varg vintertiden förirra sig över smålänska gränsen, i synnerhet under mycket stränga vintrar. Hörens lön var liten och utgick i förhållande till djurens antal från varje gård huruvida den utgick i kontanta pengar eller i naturaförmåner eller möjligen i båda former är ej känt.

Vid soluppgången var hören på benen och genom gälla stötar i sitt vallhorn tillkännagav att det var tid att lösa och utsläppa djuren ur stallarna och driva dem ut genom ”gåraléed” ut på bygatan, där hören sedan tog hand om dem och med ringstaven pådrev de tredskande och ovilliga att följa flocken. Ringstaven var ett oumbärligt vapen i hans hand, ett slag av denna på nosen eller på hasorna var nog för att bringa dem till lydnad. I somliga byar hade hören en överbyggd tvåhjulig kärra till sitt förfogande, för att av honom anlitas vid oväder, det var en kärra med skaklar, den hade en längd av 3 alnar och en bredd av cirka 1½ aln och med en halmkärve att vid behov vila på. Detta arrangemang gällde i synnerhet där allmänningen var långt avlägsen från byn, och när vädret tillät djurens vistelse ute även om natten, då i så fall hören övernattade i densamma.

Stallfodringen av korna under vintrar var i de flesta fall mycket mager, vilket hade till följd dels: att mjölkmängden var ringa under tiden, och dels att djuren fram mot våren voro ytterligt magra och därför ömtåliga mot köld och ogynsamt väder, det var därför en regel att ej utsläppa dem på bete förrän väderleken stadgat sig, härav hade uppstått ett varnande ordspråk som löd: Den som inte har nåd å ge sin ko i bösa ny, han får köra má dö te by. Med bösa ny, menades att första nyet i Maj."

Smedstorp i Mars 1935 Frans Lindberg.